Skitdag(ar)

Usch, jag har en dålig dag, idag igen.  Jag mår skit. Mådde skit igårkväll också, och det går liksom inte över.

Det hjälpte inte direkt att jag försov mig heller. Klockan ringde inte, eller rättare sagt, klockan ringde inte för att jag missat att larmet var avstängt (vilket också är rätt konstigt). (Kom ihåg:  Ta fram klockradion).   Det hjälper ju inte heller att det är grått, mörkt och trist ute. Men jag tror inte att jag hade vart gladare för det. Jag har helt enkelt kommit in i nåt mörkerträsk igen. Skit!

 

Det hjälper inte heller att jag har den här förbannade hostan som gör att jag känner mig sjuk. Det hjälper inte heller att tänka på att vi ska åka bort i helgen. Även fast jag längtar jättemycket till stugan och familjen känner jag en liten smula av ångest inför det. Jag kan liksom inte låta bli att tänka på att jag kommer känna mig ful och äcklig igen. Det är nackdelen när man har en sån syster som jag har, och en sån självkänsla som jag har.   Vi har fått erbjudande om att hänga på en båt i Smögen på lördag. Och det låter verkligen skitskoj och härligt. Men jag kan inte släppa tanken på hur jag kommer känna mig. Jag ser mig själv sittandes där, och jag mår illa av den synen.   Och jag vet..  "tänk inte så då, då kanske det inte blir så".. Men jag kan inte, jag har försökt alltför många gånger. Det blir ALLTID så.. :( Skit!

 

Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag skriver detta här. Men jag antar att jag bara vill ha det ur mig, det kankse känns bättre då?  Jag har ju ingen att prata om det med. Jag vill inte heller belasta någon med mina "problem" och min klagan. Skit.

 

 

Varför tappar jag lusten till allt?  Varför går jag inte ens och tränar? Det är som att ju mer jag oroar mig för hur jag ser ut, och ju mer jag inser att jag måste göra något åt det, desto svårare har jag för att ta tag i träningen. Det är skumt.   Å andra sidan var jag ju jättenoga på gymet i ett år, och resultatet blev ju knappast bättre, snarare tvärtom.. så jag kanske har gett upp?  Jag vet inte, jag vill, men jag tar inte tag i det. Jävla skit.

 

Och ja, jag ska sluta svära..

 

Och ja, det kanske var dumt att blogga ut känslorna såhär, men jag var tvungen. Jag kanske tar bort det snart. Men ärligt talat tror jag inte att någon kommer att läsa det. Inte om jag inte lägger ut länken på Facebook, och det kommer jag definitivt inte att göra.