Klump

Jag känner mig tom på nåt sätt. De här senaste dagarna har varit jobbiga.

Jag känner mig ensam också. Jag vet som jag skrivit tidigare att jag också är dålig på att höra av mig. Men jag tänker nånstans att när en vän går igenom något sånt här så hör man av sig? Man frågar hur hen mår, hur det går. Vissa vet väl knappt att jag fått lägenhet. Men det är klart, de har väl hört det från andra och tycker inte att de behöver fråga mig direkt.

Jag har inte riktigt haft ork att ringa folk. Jag har fortfarande för mycket i huvudet. Jag umgås visserligen med folk, absolut, och jag är evigt glad och tacksam att jag har de jag har runt mig. Men jag saknar också vissa personer. Personer man trodde var nära.

Hela den här grejen är ju så konstig. Jag flyter runt i nån mellanvärld. Men jag är rädd att jag börjar förstå nu. Det kan ju bero på att lägenheten har börjat fyllas med flyttkartonger och saker börjar nedmonteras. Nu vill jag ännu mindre vara hemma än tidigare. Jag vill inte se.
Därför går jag omkring planlöst på stan nu. Han håller på o flytta ikväll. Jag vill inte vara där. Vet inte hur det kommer att kännas när jag kommer hem till en halvtom lägenhet. Klumpen i halsen är ju redan på plats i alla fall.

Detta var nog ett av mina ärligaste inlägg. Jag kände att jag behövde skriva av mig. Jag pratar ju inte så mycket om det. Tänker mest.