Amanda kritiserar musik

Okej, jag kan erkänna att den är catchy. En sån där låt som man glatt sjunger med i och dansar till när man är ute. En såndär som sätter sig på hjärnan. Men det är ju bara för melodislingan. Det betyder liksom inte att den är bra, att det är en bra låt. Att den är musikaliskt godkänd och kan klassas som musik. Nej, det får den inte.

Det är så surt att man kan få cred och sälja bara för att man snor en gammal populär låt som alla känner igen och har en relation till (och de som är för unga att känna igen gillar den för att den är svängig). Det är ett fult knep. Att damma av en gammal dänga (och i detta fall även en sångerska). Lägga på en cheezy text på melodin och slänga in lite rap och beats där emellan. Jag vet att jag låter grinig och gammal, som att jag inte fattat grejjen. Men nu får det f*n vara nog. Först "The time (dirty bit)" och nu detta.

Skäms JLo. On the floor är bara pinsam.

Kass

Jag vet inte om jag sagt det tidigare, men jag är riktigt dålig på att hålla kontakten med mina vänner. Sämre än jag är på att uppdatera bloggen faktiskt, och det säger ju en hel del...

Jag upptäckte för någon vecka sedan att en före detta väldigt nära vän har fått barn. Typ i höstas. Och jag hade ingen aning. Jag skäms. Och jag blir mycket ledsen.

Faktum är att sist vi sågs, för snart två år sedan när vi möttes på krogen, sa hon att hon skulle höra av sig när hon åkte till Göteborg helgen efter. Det gjorde hon inte. Men jag gissar ändå att det är mitt fel att det blev så, att det var jag som slutade höra av mig först. Det är visserligen svårt när man bor på olika kontinenter, visst. Men det måste ju blivit såhär tidigare, nånstans innan. Synd bara att jag inte minns när.

Jag är inte arg, jag är besviken...

eller jo, jag är lite arg också. Men ilskan har lite runnit av under de två dagar som gått. Så nu är jag mest besviken. Jag vet egentligen inte om jag har "rätt" att vara det. Men i och med att jag känner känslan, så borde det väl vara rätt?

Jag är mycket för traditioner, det går inte att komma ifrån. Jag tycker att det är viktigt att fira saker, gärna som man alltid gjort, vilket är svårt, och det har jag lärt mig. Men någonstans vill jag alltid försöka. Jag försöker få högtider och annat att bli så bra som möjligt, på mitt sätt givetvis... Och det är väl det som är problemet. Mina känslor för traditioner och när det inte blir som man tänkt sig. Som jag tänkt mig.

Jag har vacklat fram och tillbaka, det har jag visserligen gjort, men det är bara för att jag vill ha det så bra som möjligt, på det bästa sättet. Jag har vacklat kring hur stort, hur många, hur dyrt, osv. Men en sak har jag ju vetat hela tiden. Jag vill fira min födelsedag på min födelsedag. Jag fyller 25 och det på en lördag dessutom, perfekt! Sedan kom käpparna i hjulet. Varför kan det inte bara rulla på som jag tänkt mig? Neeej då.

Nu sitter jag här, och vet inte om jag ska ha dåligt samvete för att jag skällt på folk, vet inte om jag ska vara rädd för vad dessa folk och andra runt omkring tänker och tycker. Men jag vet en sak, jag är fortfarande besviken. Och det tycker i alla fall jag ger mig en liten rätt att agera som jag gjort. Speciellt när jag är så tillmötesgående efteråt att jag är villig att flytta hela schabraket, från min dag. Det svider, men jag måste eftersom det är jag som är den medgörliga här.