Internationella Kvinnodagen!

Det finns saker som jag tycker är helt självklara… Saker som jag inte kan förstå att andra kan tycka annorlunda inför, rasism t ex. Och feminism. Att det finns politiker som inte vill kalla sig feminister är skrämmande. Hur kan man inte vilja ha lika rättigheter för alla? Men det är väl för att ordet fått en dålig klang på senare år, p.g.a. av extremisterna. Sådana som jag kommer att återkomma till lite mer i detta inlägg…

Men som sagt, att alla människor är lika värda, att alla är tänkande individer, ja, att alla är människor, oavsett kön, hudfärg, hemland osv. är för mig helt självklart. Jag kan inte tänka mig något mer uppenbart än det. Att det sen finns idioter inom alla 'grupper' är en helt annan sak som inte har med dessa ”uppdelningar” att göra. Men att man inte kan förstå och behandla alla som människor, det är för mig ett stort mysterium. Rasism är för mig helt otänkbart. Det konstiga är att man ändå ser det varje dag, vardagsrasismen... Den finns överallt, bara man öppnar ögonen.

Idag är det internationella kvinnodagen! Och det är faktiskt värt att fira, för vi har kommit långt. Men tyvärr inte tillräckligt långt. För det finns fortfarande så mycket orättvisor mellan könen. Der ser man också varje dag. Att det finns folk som motarbetar jämställdheten är helt sjukt. Jo det är klart, gubbarna vill tjäna mer, och att de inte vill att deras jobb ska vara hotade av att en kvinna kan komma och ta det (för om vi hade det mer jämställt skulle gubbarna vid företagen bli utbytta på nolltid av mer kompetenta kvinnor). Men hur kan man vara så jävla självisk? Ser man inte att det på många sätt är orättvist i samhället idag är man ju totalt blind. Men varför blundar man? Och nu pratar jag inte bara om gubbarna, utan vanliga människor också. Det finns många tjejer som inte vill kalla sig feminister, det finns rentav tjejer som motarbetar jämställdheten… Tjejer som spelar dumma för att synas tex. Jag kan inte förstå det.

Detta var det självklara… andra frågor är svårare - kärnfamiljen t ex. Är kärnfamiljen utdöd? Mår barnen bättre av att leva med två föräldrar?
Å ena sidan är jag skilsmässobarn, som det så vackert heter, som nog tycker att det blev bäst som det blev ändå. Å andra sidan vill jag nog faktiskt ha det där, familj. Trots att jag är lite rädd för att sätta barn till den här förstörda världen.
Att kvinnan skulle vara fängslad i äktenskapet, som Gudrun Schyman påstår, är absurt. I alla fall när det gäller det moderna äktenskapet, där väljer man själv, såklart. Och jag vill välja att gifta mig, om jag får chansen. Att kärnfamiljen är död tror jag inte på. Den gamla modellen där frun var hemma och inte gjorde mycket annat än att passa upp på sin man, är det givetvis... Men det är också en helt annan sak. Att gifta sig idag är helt frivilligt, för både män och kvinnor.
Dessutom tror jag att vår generation inte kommer att ge upp så lätt. Det känns lite som att våra föräldrar kastade in handduken lite väl lättvindligt ibland. Vissa struntade helt i sina barn. Det var ju nästan på modet att skilja sig ett tag. Men det är klart, man ska inte traggla i en relation som inte fungerar… Och många gånger har jag funderat på om livslång kärlek verkligen finns, om man kan hålla liv i ett äktenskap resten av livet. Då blir jag orolig. Men sen ser jag par, som trots allt klarat det, och fortfarande är lyckligt gifta. Som mina morföräldrar t ex. När mormor gick bort i januari var det hjärtskärande att se morfar. ”Du var mitt allt”, stod det på hans blomsterarrangemang.
Så jag tror, jag tror att det finns kärlek som varar hela livet. Och som sagt, jag tror att vi, skilsmässobarnen, kommer att kämpa hårdare. Jag tror att vi kommer att tänka efter mer innan vi ger upp… Och statistiken visar ju faktiskt redan nu på att skilsmässorna blir färre och färre.