Jag är inte arg, jag är besviken...

eller jo, jag är lite arg också. Men ilskan har lite runnit av under de två dagar som gått. Så nu är jag mest besviken. Jag vet egentligen inte om jag har "rätt" att vara det. Men i och med att jag känner känslan, så borde det väl vara rätt?

Jag är mycket för traditioner, det går inte att komma ifrån. Jag tycker att det är viktigt att fira saker, gärna som man alltid gjort, vilket är svårt, och det har jag lärt mig. Men någonstans vill jag alltid försöka. Jag försöker få högtider och annat att bli så bra som möjligt, på mitt sätt givetvis... Och det är väl det som är problemet. Mina känslor för traditioner och när det inte blir som man tänkt sig. Som jag tänkt mig.

Jag har vacklat fram och tillbaka, det har jag visserligen gjort, men det är bara för att jag vill ha det så bra som möjligt, på det bästa sättet. Jag har vacklat kring hur stort, hur många, hur dyrt, osv. Men en sak har jag ju vetat hela tiden. Jag vill fira min födelsedag på min födelsedag. Jag fyller 25 och det på en lördag dessutom, perfekt! Sedan kom käpparna i hjulet. Varför kan det inte bara rulla på som jag tänkt mig? Neeej då.

Nu sitter jag här, och vet inte om jag ska ha dåligt samvete för att jag skällt på folk, vet inte om jag ska vara rädd för vad dessa folk och andra runt omkring tänker och tycker. Men jag vet en sak, jag är fortfarande besviken. Och det tycker i alla fall jag ger mig en liten rätt att agera som jag gjort. Speciellt när jag är så tillmötesgående efteråt att jag är villig att flytta hela schabraket, från min dag. Det svider, men jag måste eftersom det är jag som är den medgörliga här.