Mitt nojiga jag ställer till problem

Ibland funderar man ju på vad andra tycker om en.. eller nu ljög jag. Jag funderar ju nästan jämt på det... Och då och då funderar jag på vad mina vänner tycker om mig. Eller snarare, vad de stör sig på hos mig.. Vad klagar de på hos mig, när jag inte är med?

Jag är ju ganska säker på att de stör sig på några saker, tex att jag är lättirriterad (det stör jag ju mig på själv..), att jag alltid är sen antagligen, att jag ofta gnäller. bland är jag också ganska säker på att de tycker att jag är för högljudd och störig. Men jag vet ju inte, det kan vara något jag bara är rädd för. Jag känner mig störig ibland. Jag kan bli ganska störig när jag är osäker, tror jag.

Man önskar ju att folk sa till en om det var något de störde sig på, istället för att snacka om det bakom ens rygg. Men så fungerar det ju inte. Alla pratar om alla bakom ryggen, tyvärr. Även sådana som anses vara ärliga. Allt kanske man i och för sig inte vill höra heller. Man vill ju inte höra sådant som man inte kan ändra på, saker i ens personlighet. Men saker man kan ändra på, de vore kanske nyttigt att höra. I små doser..

Jag har tex en kompis som bara pratar om sig själv, det är det enda ohn pratar om, sina problem, sitt liv, sina upplevelser. Aldrig en fråga, "Hur mår du?".. Det skulle hon behövt höra för länge sen.. Men ingen har sagt det till henne. Så antagligen vet hon inte om att hon gör så.. och då är det ju inte så lätt för henne att ändra sig. Istället går man bakom ryggen och gnäller över att hon gör som hon gör. Det är svårt sånt där, med ärlighet.
Men som sagt. Vissa saker är nog svåra att få höra också. Ibland kanske det är bra att man är ovetande?

Ta nu inte detta på fel sätt. Jag pekar inte ut någon. Jag skriver inte detta för att jag stört mig på någon nyligen. Det var bara en tanke som dök upp eftersom jag är jättenojig över vad folk tycker och tänker om mig.. Mitt problem helt enkelt!