Besvikelsen

Jag känner att jag måste blogga. Jag har känt det flera veckor nu. Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag har så mycket känslor som vill ut. Men jag vet inte var jag ska börja.

Mest av allt är jag besviken. Jag är besviken på Svenska folket. För att man kan låta ett rasistiskt parti komma in i riksdagen. Jag grät på söndagskvällen. Helt uppgiven. Sverige är förlorat.

Men just nu känner jag även en stor besvikelse även på de som reagerar. Det är massor med människor som hatar SD på Facebook nu, som är ute och demonstrerar eller visar sin ståndpunkt och tar avstånd. Visst, jättebra, kör hårt! Visa dem att vi inte accepterar rasister i riksdagen. MEN: Var var dessa människor INNAN valet? Det var ju då de behövdes. Nu är det ju försent. Fan.

Jag vet att jag kanske inte var världens flitigaste debattör heller, men jag försökte ändå. Och jag visade var jag stod. Både på min blogg och på Facebook. Och jag fick skit för det. Mer skit än hejjarop, både från inskränkta nazzar och folk man trodde var vettigare än så. Fan.

Varför var det så svårt för folk att visa var de stod då, men inte nu?

Det var ju inte direkt så att man blev mer peppad på att fortsätta trycka ut sitt budskap när inte många andra hjälpte till. Jag vet att jag skrev nångång att det var jävligt jobbigt att arbeta motströms mot den stora mängden SDkommentarer man hittade överallt. Seriöst. Tänk om alla ni som reagerar nu hade reagerat redan då! Då hade SDs kommentarer varit en piss i havet, och kanske, kanske hade vi inte stått där vi står idag.

Så Sverige.. Jag är besviken. På många plan.

Det blev allt för nu. Jag skriver mer en annan dag när känslorna kanske lagt sig lite.

Dagens tanke, en gammal spaning som måste reflekteras

Man måste ju i alla fall ge en eloge till SD för att de lyckas så bra med att få ut sitt budskap till sina sympatisörer. Inget annat parti har väljare som är så synkade i sina åsikter och budskap. Alla kommentarer från SDare runt om på nätet innehåller EXAKT samma argument. Argument som dessutom saknar grund och sanning.

Vad ska man tro? En väldigt synkad kampanj, eller drönare? ;)

Jag vet, gammal spaning, men jag har ju inte skrivit om det innan..


Förövrigt är tex svenskfientlig och massinvandring två mycket skrattretande ord som jag undrar var de hittat någonstans..

Inlägg

Det finns så många saker man är bestört över, att det inte känns som någon idé att bry sig alls...

– Amanda

Nu ska det bli smoothe

Min mamma lärde mig att inte stoppa huvudet i plastpåsar..men jag är en rebell!

Jag köpte ny hårinpackning idag. Mitt hår har blivit så torrt i sommar, så nu ska det bli ändring på det hoppas jag. Börjar med en ultraomgång!

Published with Blogger-droid v1.5.3.1

Liten recension

Okej, såhär några dagar efter. Och två och en halv dag in på första jobbveckan efter semestern (det måste man ju kommentera, det gör ju alla ;) ), så har det blivit dags att sammanfatta årets Way out west, mitt fjärde i ordningen. Yes, jag har varit på them all!

Så, hur var årets Way out west?
Man kan ju lugnt säga att det inte var det bästa året sett till hur många artister man ville se. Däremot kan man säga att det nog var det bästa året sett till hur mycket man hann dricka mellan konserterna.
Förstår mer och mer vilken otroligt creddig festival Wow är. Kändisar i drivor. Jag menar, Kirsten Dunst! Min tonårsidol och tjejen som ska spela huvudrollen i filmen om mitt liv!
Man ser det ju också på besökarna. Och man hör på radion och läser i tidningarna hur snygga och coola folk är på Wow. Dock är jag övertygad om att alla är fake. Nästan alla i alla fall. Man ser det så tydligt när folk är klädda på ett sätt som dom inte är i vanliga fall. Det lyser igenom.
Men men, det var inte dessa vi skulle prata om, utan musiken.

Musiken! Nedan skrev jag i lördags natt, nyss hemkommen från festivalen.

Bäst:
M.I.A och Håkan.
Två helt skilda världar, men båda så fantastiska. M.I.A briljerar, kaxig och cool med politisk agenda som får svenska musikers politiska texter att se ut som verk skrivna av försiktiga skolflickor. Jag har älskat M.I.A sedan 'Bucky done gun' kom 2005, och det står lugnt kvar.
Och så Håkan. Han är kärlek, han är Göteborg, och Göteborg älskar sin Håkan. Att höra 10års-jubilerande albumet Känn ingen sorg, i sin helhet live var verkligen magiskt. Och att se Håkans tacksamhet och glädje över alla människor som var där, och för de tio år som gått, fick mig att gråta.

Sämst/mest överskattat:
Wu-Tang Clan.
Jag förstog inte riktigt. Ska de här vara bra? Jag vet ju vilka de är och tyckte att det var coolt att de skulle komma till Way out west, men jag har aldrig hört dem innan. Nu förstår jag varför. Eller berodde det helt enkelt på att det bara var några ur den gamla clanen som var där? Jag vet inte. Men jag tyckte inte att det var bra. Tråkigt, icke svänigt, och bara massa klyschor. Tur att jag satt på ölområdet och inte framför scenen.

Slottskogen tre dagar efter

Festival-shoppat

Idag har jag inhandlat utrustning för årets Way out west. Det ser nämligen inte speciellt ljust ut inför helgen. Så i år är jag i alla fall beredd på skitväder..

Har lite beslutsångest bara.. Ska jag verkligen ha en röd regnjacka? Eller ska jag gå tillbaka och byta till svart? Hmm..grubbel..

Stövlarna är jag däremot nöjd med. Är ganska säker på att jag valde rätt där.. :)

Nya skooor!

Jag har köpt nya skor! Fick dem igår, och de är snygga! :) Jag hade tur dessutom. Det fanns bara strl 37 kvar, så jag chansade och beställde. Det visade sig vara size 6, som väl egentligen är strl 36 översatt till svenska storlekar? Hursomhelst så passade de perfekt! Nu ska jag bara lära mig att gå ordentligt i dem :)

Lägg speciellt märke till den snygga träklacken :)

Förresten har jag semester nu :)
Följ min semester här>>