Mitt brev till framtiden

Häromdan såg Philip filmen Knowing. Dagen efter hörde vi på radion att det var ett gäng människor i Göteborg som för tio år sedan skrvit brev till sig själva som de fick öppna i år. Sammanträffande tänkte vi. Samtidigt tyckte vi att det lät som en rolig idé. Men jag tyckte att 10 år var för lite. Så vi sa att vi ska skriva var sitt brev som vi får öppna när vi är 40. 17 år för mig. Då hinner det ju hända en hel del. Nu har jag skrivit det brevet. Det blev lite deppigt, men ska jag berätta om mig själv just nu får det bli så. Här kommer ett utdrag:

Jag är 23 år i år. År 2009. Det är mitten av november, mörkt och jävligt. Allvarligt talat är jag redan så trött på mörkret och regnet att jag bara vill dra härifrån (dra härifrån har jag i och för sig velat hela hösten, men mer om det senare). Jag undrar hur man kan tycka att hösten och vintern är mysig. Visst det kanske är mysigt att sätta sig med en kopp te och gosa in sig med en bok. Men sånt har man ju aldrig tid med. Inte jag i alla fall, fråga mig inte vad jag gör, men tid har jag inte. Eller jo, men jag har väl problem att ta mig den tiden. Inte ens världens bästa böcker som jag läser just nu har jag tid att sätta mig och ta tag i. Läste ut den andra boken i serien i söndags, och nu väntar jag på att få gå på filmen på måndag! Åh vad skoj det ska bli! Serien jag pratar om är Twilight. Kommer du inte ihåg dem? Läs dem igen vetja! Jag har visst en förmåga att fastna i oviktiga saker idag... Nu ska jag berätta om mitt liv…

Det blev som en slags dagboksanteckning. Har ofta funderat på det förresten, varför jag aldrig skrivit dagbok. Jag har försökt några gånger, men det har alltid slutat med att jag glömmer av det. Samma problem där helt enkelt, jag har inte tid att ta mig tid till sånt. Jag har med andra ord alltid varit likadan. Kommer jag alltid vara likadan? Det återstår att se. Önskar att jag kunde få svar på brevet med en gång!


Kram